Cass Clemmer: Varför Pride är inte bara om regnbågar

gästskrivare, jämlikhet

Runt hela landet, folk dammar av sina regnbågsfärgade hängslen och fyller på sina lager om glitter - bara för att denna månad tillsammans med andra fira queer kollektivet. Och medan vi förtjänar att ha tid att glädjas åt vår existens och överlevnad, månaden själv har sakta blivit mer fokuserad på fester, storföretagens ”trendiga” aktiviteter, och regnbågsflaggor överallt än om det riktiga, dagliga liven och queer folkets problem.

Pride började med en färgad transkvinna som motsatte sig polisbrutalitet. Det var därifrån vår rörelse började – vårt firande och sörjande allt började från denna stund. Och än, i mitten av allt supande och Target regnbågsköpande, våra vita, genomsnittliga samhällen har bildat sådana rörelser som Black Lives Matter och Never Again som om de inte skulle vara del av en Pride månad.

 Allt för ofta har jag hört bundsförvanter och LGBTQ medlemmar säga att vi inte skulle fokusera på de negativa delarna av livet eftersom Pride är en hyllning. Men en hyllning av vem? Klart att vi har kommit en lång väg de senaste åren, men fokusen har mest varit på frågor gällande CIS personer, homosexuella, medelklass, vita men. 

Var finns tillfället att tala om sexism? Var finns det tillfälle att tala om rasism? Var finns tillfällen att tala om självmord?

 Vi brukar passera dessa frågor med en axelryckning till deras egna månader, som om Pride inte skulle vara intimt förknippad med marginalisering av alla samhällen.

Pride är fragmenterat. Vi firade Coca Colas pride reklam, medan vi undvek att kritisera deras orättvisa arbetarförhållanden och ägarens våldshandlingar. Vi sörjer för stjärnor som begick självmord, men ser inte hur självmordssiffrorna hos unga transsexuella är otänkbart höga. Vi kastar ”Me too” rörelsen upp i luften medans vi kan inte ens räkna hur många gånger vi blev sexuellt trakasserade på Pride.

Pride är inte en säker plats för alla, och vi förtvivlat måste göra bättre. Det är på tiden att decentralisera de vita, CIS, homosexuella manliga rösten och börja kalla det för en rörelse för prioritering behov av dem som lever i marginalen. Eftersom på riktigt… vem var den som egentligen startade Pride?

Cass Clemmer